Kattliv

Livet som katt är inte alltid en dans på rosor, det ska gudarna veta!

Först blir man utsatt för övergrepp av grannkatten som inte begriper att han blivit snöpt, och sen får man åka till kattdoktorn för misstanke om bruten svans. Man blir tvungen att raka av halva sin stolthet och käka medicin som sprutas in i munnen. Och som om inte detta vore nog, får man - när svansen börjat återhämta sig - ligga och trycka i skogen i flera timmar medan regnet står som spön i backen (eller "det regnar hundar och katter", som man säger på vissa håll i världen  ).

Lyckligtvis hade matte ställt ut en skål med mat som man kunde kasta sig över, innan man sedan blev frotterad med en varm torr handduk. Nåja, torkningen skötte jag bäst själv, måste jag säga; det tog visserligen nästan en timme att tvätta av mig regnvattnet, men skinande fin blev jag! Ja, sen fick matte förstås sopa upp en hög med barr från golvet, men det gjorde hon så gärna!

Efter ett par timmars vila hade solen tittat fram, och det var dags för nya äventyr i skogen... Man är väl (Skogs)katt för sin hatt!

Hälsningar,
Sissi på Berget

Första födelsedagen i Stillheten

Årets dittills varmaste dag blev mitt livs varmaste födelsedag. Min 55:e födelsedag kommer jag sent att glömma, då den skiljer sig totalt från alla tidigare födelsedagar. Inte nog med att det - så vitt jag kan minnas - var den absolut somrigaste 30:e maj. Dessutom tillbringade jag dagen i Stillheten på Berget för första gången, och det var allra första gången som jag avslutade den dagen med en skogsvandring där jag kom hem med en bukett nyskördade liljekonvaljer den 30:e maj.

Det var också första gången som jag inte firade dagen med min familj, eller ens någon i familjen. Nåja, katterna får man väl ändå anse tillhöra familjen numera, men de firade med att jaga humlor och allt möjligt annat som rör sig i deras omgivning, så det räknas liksom inte. Familjen i övrigt bor alldeles för långt ifrån för att någon ska kunna kvista in sådär efter jobbet.

Men vänner räknas i allra högsta grad när de kommer på besök, och för första gången firades dagen med en vän som kom för att dela dagen med mig här på Berget. Det var för övrigt första gången som jag firade dagen med att klippa gräs också. Och första gången som jag fick assistera min födelsedagsgäst som sladdhållare när han hjälpte till med gräsklippningen. Det förhåller sig nämligen så att jag har köpt en ny gräsklippare som är nätdriven! Ofattbart, men sant. Och ja - jag köpte den utan att göra klart för mig detta.

Att jag bor ute på vischan och besökarna inte blir många, innebär inte att jag blev bortglömd på min 55:e födelsedag. Telefonen plingade med jämna mellanrum, och på Facebook stod gratulanterna på rad.  Idag kom dessutom mina fina grannar med blommor och paket, och i morgon får jag besök av mor och bror. Det blir ett slags tripplat inbördes firande i morgon: morsdagen i söndags, då jag inte kunde vara hos mamma; min födelsedag då de båda inte kunde vara här; och min brors födelsedag på måndag, då mor och jag inte kan vara där.

Men alltså, hallå! Allt detta med födelsedagar och firande... Vad är det man firar? Egentligen, när man tänker på saken, borde det väl vara sina föräldrar man firar på sin födelsedag. Det är ju de som ligger bakom, så att säga. Födelsedagen borde vara en glädjedag; en tacksägelsedag till föräldrarna för att man fick en plats här på jorden och en möjlighet att uppleva livet och tidens växlingar.

Men så tänker jag på mina barn, och då känner jag intensivt att jag ju faktiskt vill fira dem när de fyller år, därför att jag är tacksam för att de finns i mitt liv. Den dag de föddes, var och en av dem, var tre av mitt livs absolut största och viktigaste dagar, så ja - det finns sannerligen skäl att fira deras födelsedagar. Det gäller även mina syskon och mina vänner - deras betydelse för mig ger skäl att fira. Fira att de föddes och blev en del av mitt liv.

Därför vill jag tacka för all uppvaktning på min födelsedag. En födelsedag som någon kommer ihåg, betyder att man betyder något för någon. Och det handlar om ömsesidig glädje över varandra, så tack än en gång!

En bukett liljekonvaljer

fick jag av Berget

i gåva.

Att dela minnen

Att dela minnen kan betyda två saker. Dels att dela med sig av sina minnen till någon, och dels att ha gemensamma minnen med någon.

Att dela med sig av minnen brukar för det mesta vara fantastiskt värdefullt, om det finns någon som är genuint intresserat av att lyssna. Precis lika värdefullt som att ta del av någon annans minnen - man får uppleva saker i andra hand, där tiden blir av underordnad betydelse, horisonterna vidgas och man blir berikad i ordets sannaste bemärkelse. Men för att detta ska bli möjligt krävs förstås en ömsesidig generositet; att ge av sig själv, att ge av sin tid, att visa intresse och att lyssna.

Att dela med sig av sina minnen är inte bara en bekräftelse på vad man varit med om, utan även en möjlighet att spegla sina erfarenheter i andras erfarenheter. Sånt kan bidra till att man kan se saker i ett annat ljus; minnena blir mer levande med fler ögon som ser dem, även om man inte delar samma minnen.

Att ha gemensamma minnen med någon, ger ytterligare en dimension åt erfarenheten; någon fanns där som förstår precis vad jag pratar om. Självklart är alla erfarenheter individuella, eftersom man upplever saker på olika sätt, men likafullt är det av särskilt stor betydelse att veta att det finns någon som faktiskt var med - oavsett om det då handlar om glada eller jobbiga minnen.

Och så finns det de som var med, men som man ändå inte kan dela sina minnen med av en eller annan anledning. Blir minnena mindre viktiga för det? Är de dömda att torka och förvissna i tystnad? Är det möjligt att man är helt ensam med vissa minnen? På dessa frågor svarar jag: nej, nej, nej!

Sådant man glömt eller förträngt visar sig många gånger i nattens drömmar (eller mardrömmar), så tystnaden kan aldrig ta död på våra minnen. Minnena lever och har sin givna plats, och de bör vårdas. De minnen man inte har gemensamt med någon, får man kanske möjlighet att dela med sig av istället.

Det sägs att träd är medvetna varelser, att träd kan minnas, att träd kan kommunicera. Jag tror att alla levande varelser har denna förmåga, inte bara människor. Jag tror till och med att det inte är omöjligt att de orörliga tingen kan ha ett visst medvetande. Kanske är det så att vi trots allt delar våra minnen med många fler än vi är medvetna om? Kanske är det så att det finns vittnen till våra minnen, där vi trodde att vi var helt ensamma...

Mitt, mitt, mitt...

Mitt i livet, Mitt i Sverige, Mitt ute på vischan, Mitt i veckan, Mitt i natten... här är jag igen, tillbaka i bloggvärlden, med ambitionen att försöka dela med mig av mina tankar och erfarenheter. Däremot tänker jag inte vara så ambitiös att jag tillbringar mer tid än inspirationen driver mig till.

Det känns väldigt länge sedan jag ägnade mig åt skrivande som en konst eller något konstruktivt för min egen utveckling. Inte mycket textskapande utöver nödvändig korrespondens under se senaste två åren. Visst kan man under gynnsamma omständigheter hålla kreativiteten vid liv även genom att mejla och chatta, men nu tror jag tiden är inne att ge tanken utrymme även i ett eget forum på skärmen - på Tankemyllan. Bloggandet hoppas jag kan bli en väg tillbaka till mitt tidigare kreativa skrivande, så nu ger jag mig själv den chansen.

Välkommen inspiration och välkommen mina läsare!

Tillbaka i myllan!

Den här bloggen ersätter min tidigare blogg, men jag kallar den fortfarande Tankemyllan. Ett passande namn, då jag här planterar mina tankar och reflektioner. Här kan familj, vänner, bekanta och alla som ännu inte korsat min väg - det vill säga alla som bor en bit bort - gräva i myllan och ta del av mina tankar och förehavanden här på Berget. Välkommen!